Projektionsprocesser i familjen

Processen som slutligen bestämmer hur mycket ett barn separerar ut sig ifrån sin familj börjar inte i barnet utan i generationerna före barnet.

Processen genom vilken en låg nivå av differentieringen hos föräldrar påverkar ett eller flera barn sker inom triangeln far – mor – barn. Den rör sig primärt runt modern som är nyckelperson i reproduktionen och som vanligtvis är den som tar ansvar för barnet. Projektionsprocessen existerar i alla grader av intensitet, från den mest minimala till en intensitet i vilken barnet är allvarligt påverkad för livet. Processen är så universell att den är närvarande till någon grad i alla familjer.
Låg nivå av differentiering hos föräldrar kan absorberas av konflikt mellan makar eller sjukdom hos en av makarna vilket då minskar överföringen och projektionen på barn. Den låga nivån av differentiering kan också visa sig i ett mönster, med friska föräldrar och ett minimum av konflikt mellan makar, där projektionen är riktad mot barnen. De flesta familjer använder en kombination av alla tre mekanismer.

Intensiv fokus på barnet hindrar dess emotionella separation från föräldern och stödjer barnets oansvarighet. Barnet fungerar då oftast i reaktion till föräldern istället för att vara separat och självständig.

Ingen familj har exakt lika fördelning av projektion på barnen. Det kan vara ett eller flera barn som är i fokus. Först fokuseras på ett barn. Om det blir för mycket för det barnet involveras andra men i mindre grad av påverkan. Det barn som är minst självständigt är mest i fokus (tid och tankar) hos föräldern. Det barn som är mest självständigt har minst. Utveckling av differentiering i ett barn gynnas av föräldrars förmåga att fokusera på hur de själva fungerar (individuality) istället för hur barnet fungerar (togetherness).